JOHAN GABRIEL OXENSTIERNA AF KORSHOLM OCH WASA (1750 19/7-1818 29/7)

 

En Levnadsbeskrivelse

 

Presenterat till Oxenstiernska Släktföreningen

23/8 1997

Av David Oxenstierna

 

Vi är vana vid att när vi studerar äldre Oxenstiernors liv och öden börja med deras politiska karriär och hedersutmärkelser.  Familjens storhet var ju först och främst politisk; det faller sig därför naturligt att utgå från biografiska fakta.   Om vi så läser Johan Gabriel Oxenstiernas levnadsöde i till exempel Elgenstiernas stora biografiska verk beskrivs det ungefär på följande sätt: han var född år 1750 på Skenäs i Vingåkers socken i Södermanland, son till generalmajoren Göran och grevinnan Sara Gyllenborg (som var dotter till riksrådet Johan Gyllenborg) och äldst av fyra bröder.  Han tog kansliexamen år 1767, tjänstgjorde vid kansliet 1767-1770, och fick sedan tjänst i svenska ambassaden i Wien där han blev kommissionssekreterare 1772.  Hemkallad till hovtjänst 1774 blev han utnämnd till kammarherre hos kung Gustav III, en av rikets herrar 1782, och överstekammarherre 1783 (motsvarande generallöjtnants grad).  1785 fick han sin första egentliga politiska titel som extraordinarie Ledamot i Rådet samt i kanslikollegium, blev riksråd 1786 och kanslipresident samma år, blott 36 år gammal.  Då riksrådet upplöstes 1789 blev han överstemarskalk hos drottningen, 1790 serafimerriddare samt serafimerordens kansler, och samma år kallades han till regeringsledamot under konungens frånvaro, samt utnämndes 1792 till riksmarskalk.  Han fick avsked från riksmarskalksämbetet 1801 och dog 1818.  Han var en av de aderton i Svenska Akademien sedan dess grundande 1786.  Han gifte sig med Lovisa Christina Wachschlager, dotter till en av Sveriges rikaste män, hovmarskalken Gustaf Wachschlager, och tillsammans fick de en son, Gustaf Göran Gabriel, född 1793 och död ogift 1860.

 

Av allt att döma en lysande karriär!  Man kan till och med tro från denna beskrivning, att han bar vidare under den gustavianska tiden den enastående oxenstiernska politiska fackla som först tändes på 1400-talet av Nils och Jöns Bengtson, sken som en sol under rikskanslern Axel på 1600-talet, hans bröder och hans kusiner, och inte minst hans son tillika rikskansler Erik, och sedan tändes återigen av kanslipresidenten Bengt  mot slutet av 1600-talet för att slockna under Karl den tolftes tid.  Tyder inte alla dessa titlar och utmärkelser (av vilka jag bara nämnt ett urval) på att Johan Gabriel återuppväckte de stolta gamla oxenstiernska traditioner, då familjen på mitten av 1400-talet samt under stora delar av 1600-talet dominerade svensk politik? 

 

Lägg sedan till detta att Johan Gabriel Oxenstierna var en av den gustavianska tidens främsta skalder.  Han var känd inte minst som hovets skald utan like, och detta under den period då den franska hovkulturen och neo-klassicismen blomstrade!  Hans skaldstycken Skördarne och Dagens Stunder ansågs vara den gustavianska tidens kanske finaste exempel på naturdiktning, hans äreminnen över Gustaf Adolf och Gustav III är förnämliga, hans dagböcker intima och älskvärda, och hans översättning av Miltons Paradise Lost var allmänt beundrad.

 

Hur väl stämmer denna bild med verkligheten?  Vid närmare undersökning visar det sig, alla titlar och utmärkelser till trots,  att Johan Gabriel Oxenstierna var politiskt närmast en nolla, utan något som helst inflytande eller betydelse för svensk politik.  Däremot ägde han en skaldeådra av genialiska proportioner, och som företrädare för den gustavianska natursvärmande neo-klassicistiska landskapsdiktningen var han både oöverträffad och hade ett större inflytande över nästa generations romantiska skalder än som vanligtvis uppskattas.  Det är vidare sannolikt, att Johan Gabriel hade kunnat bli allmänt erkänd som en av de genom tiderna främsta svenska skalderna.  De flesta litterära begåvningar i hans omgivning höjde honom till skyarna; han var föreningen Utile Dulcis främste talang, och en centralgestalt vid Svenska Akademiens bildande.   Hans bästa diktning skedde vid unga år, det mesta innan han var 24 år fyllda.  Hans enorma talang gjorde honom till hovets favoritdiktare och underhållare; Gustav III räknade honom som en av de personer han helst omgav sig med.   Detta tyder på hans talang, men häri ligger också kärnan av förklaringen varför Johan Gabriels liv blev något av en tragedi.

 

Faktumet är att hans poesi inte är speciellt väl känd eller väl ansedd idag.  Johan Gabriel Oxenstierna kommer bara i andra rummet med bland Sveriges främsta skalder.  Många av hans dikter ter sig för oss svåråtkomliga, fyllda med klassiska allegorier, konstlat språk och berör egentligen enbart ett fåtal ämnen - centrerat kring hans ungdomsminnen på gården Skenäs.  Efter sin ungdoms nästan makalöst brådmogna alster, avsinade hans seriösa dikting vid tidig ålder.  Han omskrev, utbroderade och förfinade sin ungdoms verk under hela sitt liv, och utan tvekan blev resultatet bara sämre.   Han hittade inte många nya infall, utan återföll ständigt på sin ungdoms kära minnen.  Den lätthet och romantiska älskvärdhet som utmärkte hans tidiga dikter, blev med åldern allt mer stiliserad, försedd med gammelmansvishet och iklädd klassiska abstraktioner.  Den natursvärmande romantikern av enorm talang blev med tiden en diktare enbart för de mest sophistikerade litterära kretsar kring hovet. 

 

Nyckeln till Johan Gabriel  Oxenstierna tragiskt avsinande skaldeådra ligger till stor del i vad Martin Lamm kallar “de stora anornas tragik.”  Efter reduktion var Oxenstiernorna närmast fattiglappar.  Han var ekonomiskt helt beroende på en för honom förhatlig ämbetsmannabana, samtidigt som hans ärorika namn och talang gjorde honom till en social centralfigur vid hovet.  Han överhöljdes med titlar, för vars arbetsuppgifter han dock ej var kompetent.   På grund av sin ekonomiska misär, kunde han inte undfly ständigt arbete med hovsbestyr och ständig banal hovsdiktning.  Gradvis under årens lopp, sinade så hans seriösa skaldeådra.  

 

Han var en Gustav den tredjes dekorationspjäs, vars namn dyrkades av konungen.  Axel von Fersen skrev 1781: “Detta namn i spetsen för ministèren smickrade konungens fåfänga.  Likasom Gustaf Adolf måste Gustav III även hava en Axel Oxenstierna.”  Men kungen märkte snart att Oxenstierna var utomordentligt olämpad för ministeriella ärenden.  Han var klumpig, opraktisk, utan organisationsförmåga.  Enligt samtiden var han “otjänlig vid handläggning.”  Hans opraktiskhet och hans oförmåga att inge respekt hos underordnade gjorde, att hans festarrangemang ofta kapitalt misslyckades.  Till exempel vid hertig Karls förmälning som konung, då Johan Gabriel var riksmarskalk, rådde det allmän villervalla vid intåget och på slottet; och när till slut konungen vid sitt inträde i rikssalen fann bordet ofärdigt och fick vänta i över en kvarts timme på att bli serverad, kallade han Oxenstierna till sig “och sade honom, att kungen länge skulle komma ihåg detta.”  Vidare vid Gustav III bisättning och begravning had Oxenstierna också som riksmarskalk ansvaret, ett uppdrag som han skötte så illa att flera samtida beklagade sig däröver.  Armfelt säger vid detta tillfälle urskuldande om honom: “Han var en man av mycket snille och nära fästad vid konungen, men mera hemmastadd med Virgilius och Horatius, än med etiketter och ceremonier.”

 

Däremot var han en oersättlig kraft vid hovets fester, och en av de personer som Gustaf III helst omgav sig med.  Hans lätta, lekande lynne, som yttrade sig i maliciösa bonmots och epigram om alla hovets låga och höga personer och händelser, vann konungens vänskap och gjorde Oxenstierna till hovets erkända kvickhuvud.  Det gustavianska hovlivet var en evig serie av fester, maskerader,  teateruppsättningar, operor, och dylik dramatik, och i allt detta var han den oumgängliga centralpersonen.   Döm om Johan Gabriels förmåga av följande på stället updiktade epigram om Kungens porträtt, givet åt Drottningen:

 

Sophie fick av sin man, på allra bästa sättet,

hans målning, dyrbart prydd med diamanters tal.

Men kanske bytte hon, om hon fick göra val,

            med mindre stenar på porträttet

            och mer på dess original.

 

Eller, vid åsynen av den barhalsade grevinnan Dohna:

 

Vad fält av bröst du låter se,

som vår förvåning väcka!

Kring dess rymd, O Danae,

kan blott en jätte räcka.

Förgäves där med vanlig hand

till gränsen älskarn strävar,

om han ej mäter deras land

med prosten Runboms nävar.

 

Men det vore ett stort misstag att tro att Johan Gabriel Oxenstierna främst var en slags hovsunderhållare, hur mycket uppskattad denna hans förmåga än var av samtiden.  Han ägde ett vekt och känsligt natursvärmande sinne som avskydde stadslivet, hovet, dess ytlighet, politiska intriger samt stress och jäkt.  I ett brev till sin fru liknade han en gång sin själ vid ett asplöv:  “Det finns inte en fläkt så svag, att den inte sätts i rörelse därav.” Han längtade ständigt tillbaka till landet, till sin ungdoms Skenäs, till en arkadiskt melankolisk idyll där han kunde ge full tid åt sitt diktargeni.  Hans ärevördiga namn, bildning och sällsamma förmåga att underhålla hovskretsarna medförde att han överhopades med titlar som han varken kände sig förtjänt av eller egentligen välkomnade.  Johan Gabriel var väl medveten om sina brister: när det blev tal om att utnämna honom till kanslipresident 1785, skrev han till Reuterholm och Gyldenstolpe att “Nu sätter en hop folk mig åter ridicult på förslag, som vid flera andra tillfällen.  Detta är en dårskap och kan aldrig existera, ej heller vore jag duglig därtill.”  Hans dröm var ständigt att genom sin hovskarriär komma på ekonomiskt stadd fot, och därigenom kunna dra sig tillbaka till sitt Skenäs för att ägna sig åt diktkonst och familjeliv.  I stället uppslukades hans tid och hans diktartalang av ständiga bestyr med hovlivet och inte minst av en outsinlig ström av banala tillfällighetsdikter, epigrammer och andra dramatiska alster, samtidigt som hans ekonomiska situation stadigt försämrades så till den ringa grad att han inte kunde planera för mer än ett par dagar framåt och till och med konungen fick gå i borgen för lån från Stockholms värsta procentare.

 

“De stora anornas tragik, som skulle förfölja Johan Gabriel Oxenstierna under hela hans liv, mötte honom redan vid födelsen.”  Så inleder Martin Lamm sin vackra och finkänsliga biografi om skalden.  Hans mor Sara Gyllenborg var bara 23 år gammal när enligt sin fars önskan hon gifte sig med den 50-årige översten Göran Gabrielsson Oxenstierna, kommendant på Karlstens fästning.  För Gyllenborgarna, Sveriges främste ämbetsmannasläkt, var det ett förverkligande av adliga jämlikhetsprinciper att ingifta sig med det svenska riddarhusets ärorikaste namn.  För Oxenstiernorna, som för länge sedan hade mist sin rikedom och sin maktställning under reduktionen, var det knappast en förudmjukelse.   Namnet Oxenstierna hade redan en klang av förgången storhet.

 

Johan Gabriel förevigade sin far i dikterna som en rättrådig och människovänlig godsägarpatriark, som slutade sina dagar som generalmajor och dog 1788.  Modern var genom sin mormor släkt med Erik Dahlberg, från vilken Johan Gabriels ungdomsgård Skenäs var nedärvd.  Modern stod skalden mycket nära.  Hon levde kvar på Skenäs intill sin död, ständigt omhändertagen och påpysslad av sin son.   Då hon dog 1812, fann Johan Gabriel för första gången i sitt liv att Skenäs stod tomt och kallt, och var inte längre det sagolika Eden som han älskat sedan ungdomen.  Intill moderns död representerade nämligen Skenäs allt det, som skalden höll kärt i livet.  Hans stora dröm var alltid att kunna dra sig tillbaka dit med sin familj och fritt ägna sig åt skaldekonsten. Skenäs låg på en landtunga omgiven på tre sidor av den lilla sjön Kolsnaren, mitt i Vingåkers socken söder om Hjälmaren, omgiven av en bedårande vacker natur, gröna lövskogsdungar, lindar och majestätiska ekar, ängar, humlegårdar, och spegelklara insjöar.  Själva byggnaderna, uppförda av Erik Dahlberg, bestod av två anspråkslösa flyglar.  Men i dess omgivning stod en rokokoträdgård, park med lusthus och tempel, och lite längre bort det allra finaste landskap som Södermanland har att erbjuda. 

 

Skenäs hade redan innan Johan Gabriel Oxenstierna blivit ett sånggudinnornas hem.  Dess Arkadiska idyll älskades av den tidens herdesvärmande naturdiktare.  Här diktade Johan Runius, Gustaf Fredrik Gyllenborg, och här inspirerades Gustaf Philip Creutz att skriva Atis och Camilla.  Det poetiska Skenäs hade sin medelpunkt i Sundängen, en förtjusande liten ängspark, bevuxen med ek och lind, som ett stycke väster om gården sträckte sig utmed Kolsnarens strand.  Där växte den mångstammiga och knotiga gamla linden, som Gyllenborg hyllade på följande vis:

 

Du gamla Lind! Du bygdens heder,

Som åt vår släkt i fyra leder

Och sist åt oss din skugga räckt!

 

Både Gyllenborg och hans brorson och poetiska bundsförvant Johan Gabriel Oxenstierna älskade att föreställa sig den gamla linden som boningen för Sundängens skyddsande, som de alltmer brinnande åkallade, ju mer de kände, att åldern och vardagsbestyren fick deras skaldeådra att sina.  Sundängen genomskars av en liten bäck, som porlade ner från en miniatyrinsjö.  Där fanns “en mörk lund” i vilken Johan Gabriel haft sina första kärleksmöten med Themir, som i själva verket var en hushållerska på Skenäs men som Johan Gabriel intill hög ålder bevarade som symbol för idealiserad kärlek.  Men hans favoritplats var nere vid själva sjöstranden, där han lutad mot en berghäll i skuggan av några sönderblåsta ekar varje afton brukade nedskriva dagens händelser och sina betraktelser över dem. 

 

Skenäs och dess idylliska omgivning är central till snart sagt all hans diktning.  Här betraktar han dygnets och årstidernas växling, med dess olika färger, former och stämningar.  Här deltar han med förkärlek i bygdens bönders bestyr och lustigheter.  Han beskriver en idealiserad värld av lyckliga herdar, uppslutna skördefester, och en ständig romantisk spänning, ett sannskyldigt Arkadiskt Eden.  Om man anklagar honom för att inte vara realistisk, för att betrakta bönderna ifrån ett herrgårdsfönster, så glömmer man att Johan Gabriel var en neo-klassisk natursvärmare som i första hand inte sökte att beskriva utan att måla med känslor.  Det är framförallt just känslan som dominerar hans diktning.   Emedan hans samtida diktare Kellgren och Bellman kanske är mer lättillgängliga för dagens läsare med direktare språk, kortare strofer och färre allegorier, har Johan Gabriels poesi en musikalisk kvalitet som är ämnad att vara stämningsskapande snarare än beskrivande.  Lyssna på följande verser ur Natten ur diktverket Dagens Stunder:

 

Emottag, stilla Natt, mitt väsen i din hägnad!

Bekymrets likaväl som glädjens fägnad,

åt jordens varelser förkunna fridens bud.

Tag fästets tron igen, som lämnas dig av solen,

sträck ut din kaducé från en till andra polen,

            och världens vila bjud!

 

I kvällens sista spår, som släcks för jordens öga,

går natten äntlig opp.  På rymden av det höga

två björnar dra dess vagn i himlens öppna vidd,

och kring dess våta tak, varav hon överhöljes,

hon med en dyster vakt av mörkrets bilder följes,

            kring hennes intåg spridd.

 

Inbillningarnas tropp, de falska syners härad,

och oron som bedrar och villan som förfärar,

och skrämslan, fyllande med spöken dunkla skyn,

och vålnadernas dans i midnattstimmans möte,

och skuggor, hotande ur sina gravars sköte,

            vidskeplighetens syn.

 

Av deras härar följd, för dem hon lagar stiftar,

i mörkblå skuggors dräkt, den månens silver skiftar,

hon på sitt svarta hår en krans av stjärnor bär,

och ömsom från sin tron på söderns pol och norden

med vidden av sin famn omfattar halva jorden,

            som i dess lydnad är.

 

Då svepas på en gång i mörkrets dävna täcken

den rymd, där solen lyst, och den, där falska Näcken

befaller hotande, med treuddsgaffelns makt,

den skog, vars dunkla höjd mot skyarna försvinner,

och fälten, där man mer ej någon lämning finner

            av alla färgers prakt.

 

Hon sänder Sömnen ut.  Hans nattens intåg följde

och själv i hennes famn, där skuggan honom höljde,

låg som ett menlöst barn i vänlig dvala sänkt.

Hans hjärtas milda frid är i hans anlet målad,

och på hans friska hy, av ungdomen bestrålad,

            är hälsans purpur stänkt.

 

Men snart, förskingrande den trötthet honom tvingar,

han över jorden far på daggbestänkta vingar

av dimman drypande, som höljts ur Lethes älv.

Förgätenhetens lugn i alla känslor gjutes,

och mänskan i hans band, där hon med vällust slutes,

            begär sitt fängsel själv.

 

Så syns det gudabarn, som himlen fordom sände,

när äntlig, ömkande de dödligas elände,

han ägnade en tröst åt deras plågors tid.

Då sändes sömnen ner, av aftonrodnan buren,

följd av hugsvalelsen och hälsad av naturen

            och varelsernas frid.

 

Natten är kanske den bästa av Johan Gabriels rena tankedikter, där hans utpräglade mystiska läggning och förkärlek för mytologi också får fullt spel.  Han var en neo-klassiker som älskade den poetiska formen med mytologiska omskrivningar.  Även i hans mera prosaiska stora dikteverk Skördarne, som i detalj beskriver de olika skördar som “herdarna” i trakten kring Skenäs utför, vill han inte undvika dessa omskrivningar.  Så till exempel blir ett bi till “den trägna honungsflock,” ett får “ullens späda hjord,”  att bada blir att “svalka sommarns lågor i Najadernas famn,” ett skepp kallas “tallens mogna skog, den yxor sammansatt,” och så vidare.  Men ibland är stroferna så förkonstlade att de blir torra, och Johan Gabriels diktkonst blir tungrådd.  Till exempel rågmejningen skildras på följande sätt i Skördarne:

 

Det krökta stål, vars egg den täta växten skär,

fördelar luften själv, som vid dess viftning kvider,

och gnisslar mot den halm, vars torra strån det sprider.

 

Den kritik som oftas riktas mot honom är att hans språk är så invecklat och manierat att det blir onjutbart.   På sätt och vis är detta också en Johan Gabriel Oxenstiernas ironisk tragedi.   Han, natursvärmaren som bara längtade bort från det smutsiga och jäktade Stockholm, ville inget hellre än att dikta om sina älskade sörmlandslandskap runt Skenäs.  I ungomdomsdiktningen var språket lättare, luftigare och kanske mera älskvärt.  Men under årens lopp tog hans klassiska litterära utbildning och måhända hans aristokratiska läggning överhanden.  Han blev ett mönster för sirligt svarvad vältalighet på vers.  Bara akademiker och de bildade hovkretsarna visste att uppskatta hans verk - och i mångt och mycket var det också just dessa människor som Johan Gabriel försökte komma undan från.

 

De två huvudelement som karakteriserade Johan Gabriels diktning var således ett utpräglad natursvärmeri uttryckt på ett melodiöst, känsloframkallande arkadiskt sätt men också rikt utsmyckat med mytologiska bilder och ett invecklat språk.  Han stod i brytningspunkten mellan neo-klassicismen och romantiken; Martin Lamm kaller honom för en efterklassiker och kanske den förste svenska romantikern. Han var en typisk representant för den tid, som endast kunde återge verkligheten överdragen med en arkadisk glansdager.  Men det var just för att framkalla de vackra känslorna som landsbygdens verklighet var så vackert omskriven; den banala vardagen var inte ett tänkbart ämne för Johan Gabriels rosseauanska natursvärmeri. 

 

Ett tredje element i hans diktning var nordisk forntidssymbolik.  Johan Gabriel var djupt rotad i hembygden och hans Skenäs, och där fanns ett rikt forntidsmaterial för en romantiker.  Vingåker heter tidigare Vikingakir, och det troddes ha varit vikingarnas hemvist dit de återvände på vintern efter sina rövarstråk.  I Skenäs närhet låg det branta, furuklädda Uvberget, som Johan Gabriel i sin dagbok år 1805 beskrev: “Där synas lämningar av en gammal Ringmur, som säges hava varit ett vikinganäste, och man tror att troll och nergrävda skatter finnas där.”  Hit hade sjöhövdingarna på hösten släpat sina rövade dyrbarheter.  Här hade de suttit bänkade vid midvinterfesten, låtit det runristade mjödhornet gå laget runt och skalderna vid harposlagen kväda om deras segrar.  Han trodde sig kunna se de gravar, där vikingarna nu förmultnade låg i sina krigarrustningar:

 

....dessa ekars skog i Vikingarnas länder,

Som, växt ur kämpars mull och med sin vida rot

I deras gravar fäst vid ättehögens fot,

Vid jordens midnattstid i skydd av sina grenar,

Bland grifteeldars sken emellan runans stenar,

Ser deras vålnader från skuggors tysta värld

Ur högen resas än och skaka sina svärd?

 

Han var antagligen den första svenska författare som visade ansatser till det medeltidssvärmeri, som överallt i Europa nu bebådade romantikens annalkande.   Hans forntidskärlek tog sig också uttryck i en instinktiv patriotism och hemlängtan närhelst han inte var i sitt älskade Skenäs.  Det var en sentimental fosterlandskärlek som gjorde att många av hans dikter utsmyckades med fornnordisk symbolik, och dessa fick ett mycket stort inflytande över nästa generations poeter.  Bland annat var Skördarne ett förebygge för Tegnér’s mycket välkända dikt Svea.  Johan Gabriel skrev också dikten Disa som blev ansedd som den gustavianska tidens kanske främsta fornnordiska poem.  

 

Johan Gabriels instinktiva patriotism tog sig också uttryck vid antagligen det enda tillfälle då hans aktioner var av politisk betydelse.  När Gustav III drog i krig mot Ryssland 1788 fick Oxenstierna för första gången följa kungen på en utländsk resa (han hade då varit kanslipresident i två år!)  Det var inte förtroende för Oxenstiernas statsmannatalanger som föranledde detta.  Konungens fälttåg hade däremot blivit iklätt en operamässig Gustav II Adolf-kostym, och naturligtvis krävdes då Oxenstiernas närvaro för att komplettera denna eskapad.  För första gången kände Johan Gabriel att han var i händelsernas centrum.  Efter den misslyckade attacken på Fredrikshamn sjönk konungen ner i en djup depression, så till den grad att han endast grubblade över hur han skulle kunna abdikera med äran i behåll.  För fosterlandets väl verkade han inte sig bekymra - eller så trodde i alla fall Oxenstierna.   Han had fått det outplånliga intrycket, att konungen var urståndsatt att själv sköta Sveriges politik och befria det ur dess trångmål.  För första gången under sin kanslipresidentstid kände han initiativets ansvar vila på sina egna skuldror.  Han icensatte nu en komplott som hade till syfte att tvinga konungen till fred, genom ett familjefördrag inom det holsteinska huset som skulle bilda en defensivallians mellan Sverige, Danmark och Ryssland.    Till sist återhämtade konungen sitt mod och hopp utan Johan Gabriels hjälp, så företaget rann ut i sanden och försatte även Oxenstierna i tillfällig onåd.  Men Johan Gabriel had visat en sentimental patriotism, en drömmande fosterlandskärlek som påvisade ett starkt moraliskt mod att handla utan tanke på sin egen fördel.  Johan Gabriel var under denna tid starkt engagerad i dessa förehavanden, men det var också första och sista gången han aktioner hade egentlig politisk betydelse.

 

Johan Gabriels sentimentala fosterlandskärlek inte bara präglade hans diktarspråk, utan också motiverade honom att skriva flera av hans finaste verk.  När han var stationerad i Wien 1770-74 plågades han av en ständig och intensiv hemlängtan.  Detta var också perioden då han först skrev Skördarne, Morgonen, och Natten.  Under de följande 20 åren blev de ständigt om- och utarbetade, ofta med försämrat resultat.  En av de tragiska elementen i Johan Gabriels liv var att han var en så utpräglad aristokrat, att han inte brydde sig mycket om att publicera sina alster.  Därför blev hans ungdomsdikter utgivna först flera decennier efter att de skrevs, emedan han förändrade dem med stiliserande nit.   Wien-tidsoriginalen blev inte upptäckta (i Värnbergs arkiv) förrän på 1900-talet, och utgivna först på 1960-talet.  De visar hans stora ungdomstalang.  Vi känner i Skördarne igen den vik nära Skenäs, där flickorna plaskar i sommarbad:

 

De unga flickor gå till närmsta vikars hamn,

Att svalka Sommarns brand uti Najadens famn:

Omkring en stilla våg som badar vita sanden

En mur av täta träd beskyddar låga stranden

Och öppnar blott sin krets i skuggig rundel sträckt

För Middags Solens blick och sunnanvädrets fläkt.

 

Och vi hör gång på gång hans önskan att återvända till landet för att leva det enkla naturlivet, som en enkel bonde vid den älskandes sida:

 

Hur lycklig vore jag, om i Naturens rike

Mitt öde unnat mig att vara eder like:

Om Hilldur till Er näjd med mig sin tillflykt tog.

Jag skulle i vårt tjäll, vid brynet av en skog,

Er enfald få igen och edra nöjen äga.

 

Med få undantag blev hans stora diktverk inte förbättrade genom alla omskrivningar.   Ett av undantagen är metamorfosen i femte sången i Skördarne.  Älskarna Ophion och Eurynome, en sjöjungfru utklädd till herdinna har blivit åtskilda av ett hav som stiger över alla bräddar.  Ophion får syn på Eurynome långt ut i vattnet, och  kastar sig handlöst i vågorna för att dö med henne.   Men han hittar en ek i vattnet och simmar på denna fram till Eurynome.  Nu sker det stora undret.  Eken förvandlas:

 

I rundning av en båt, som klyver böljans lopp

Hon vidgar ut sin stam, och hennes forna topp

Till bildning av en mast på nytt sin spira höjer:

I sammanvridna tåg hon sina kvistar böjer;

Och lövet, som förut dess krona har betäckt,

I segel hopaväxt, rörs än av vädrets fläkt.

 

Ophion ser nu, att det är en gudinna han har försökt rädda.  Eurynome ger sig till känna, och bjuder honom att dela sin gudom och spira.  Och nu uppstiger hennes vördige fader, “Den Gamle Ocean”:

 

Bland böljans underdjur och Thetis Gudatropp;

Som följa, simmande emellan Havets möjor,

I deras spridda hår och deras ljusblå slöjor,

Den vagn av pärlor byggd på hjul utav kristall,

Där Havenas Monark på bäddar av korall,

Emot sin treudd stödd, är av Delfiner dragen

Så plöja böljans väg, av deras stjärtar slagen,

Och spruta henne opp i vattenkonsters språng,

Vid ljud av Tritons horn och vid Sireners sång.

Med vördnad Asurns fält, förgyllt av solens lågor,

Sig jämnar för hans fart och sänker sina vågor.

 

Dessa strofer anses vara glanspunkten i Skördarne.  Ingen mindre än Tegnér ansåg de vara “verser som de vore diktade i himmelen.”

 

Under Wien-tiden skrev Johan Gabriel också Den Naturliga Gudaläran, eller Oskuldens Religion som det ursprungligen kallades.  Detta diktverk är av oskattbart värde för kännedom om hans världsåskådning.  Andra hälften av 1700-talet var en religiös brytningstid.  Inom aristokratin tillhörde det god ton att skratta åt präster och parodiera bibelspråket.  Hos många innebar detta ingen avsaknad på religiositet.  Men hos en del angrep dessa tvivel deras centrala tro och medförde en verklig trosstrid.  Johan Gabriel tillhörde denna grupp, som vanligtvis accepterade som alternativ en “naturlig” religion.  De avvisade stödet från uppenbarelserna, utan byggde i stället upp sin tro på ett högre väsen och ett liv efter detta.  Bevisföringen gavs på förståndets vägnar och lånade mycket av deismen, medan den moraliska tron uppsteg ur en varmhjärtad känsloreligion som lånade från kristendomen.  På kontinenten var Rousseau dess främste profet, och Oxenstierna blev dess förste förkunnare i svensk dikt.   Det var en abstarkt och dimmig känsloreligion som påpekade det orimliga i kristna kyrkors ceremonier mer än den förkunnade en ny tro.   Oxenstiernas verk blev för många i den unga svenska generationen en personifiering av människans eget dygdesvärmeri; det är närmast sin egen sentimentalitet som skalden dyrkar i sin diktning.   Den Naturliga Gudaläran fick en stor betydelse - kanske Oxenstiernas mest inflytelserika verk.  Tegnér förklarade sig vara hänfört inspirerad.

 

Denna “naturreligion” passade Johan Gabriels lynne väl, men tillfredställde knappast hans inre troskris.  Efter Den Naturliga Gudaläran skrev han Ode till Hoppet och Ode till Ödet.  Ode till Ödet avvisar, med oerhörd energi, den tro att världen är styrd av en allgod och förbarmande försyn, som han så varmt hade förkunnat i Den Naturliga Gudaläran.  Fri vilja är “en tom fiktion.”  Denna nattsvarta syn på tillvaron balanserades av Ode till Hoppet.  Det enda skydd människor har emot denna obevekliga och meningslöst grymma värld ligger i tron på sin egen dygd och på hoppets försyn.  Hoppet, menar Oxenstierna, bygger på illusioner som det värdefullaste i tillvaron; det som “förgyller” människors “fängelse.” 

 

Hoppet och Ödet var möjligtvis förenliga med Den Naturliga Gudaläran, men visar ingen övertygande trosförankring.  Johan Gabriel fortsatte mycket riktigt under hela sitt liv att söka alternativ.  Det var delvis detta som förklarar att han blev en av de ivrigaste anhängarna till det gustavianska frimureriet, som även räknade bland sina medlemmar Gustav III, hertig Karl, Reuterholm och Gyldenstolpe.  Frimureriet gav honom en förankring i  konkreta frågor, medan den rousseauanska deismen var för abstrakt.  Han deltog i många seanser, synbarligen framgångsrika försök att framkalla förfäder, och så vidare.  Han accepterade okritisk det gustavianska frimureriets magi, och även enligt sina brödrakamrater förblev grundligen duperad av de charlataner som Gustav III omgav sig med.   Förklaringen kanske låg i det Johan Gabriel proklamerade i Ode till Hoppet: illusioner är snart när det enda som människor kan sätta sin tro till.  Han ville helt enkelt inte mista de många vackra minnen, som han fått genom frimureriets gemensamhet.

 

Hur kan man sammanfatta Johan Gabriel Oxenstierna? Hans viljesvaghet gjorde att han inte kunde eller inte ville applicera sig till de politiska händelser, som vilka han genom sin börd motvilligt stod i omedelbar närhet till.  Hans ekonomiska bekymmer förtryckte honom genom hela livet.  Efter att han ärvde Wärnberg 1797 av en avlägsen kvinnlig släktning, lade han där 1798 grunden “till ett litet hus som skall bli min fristad om Gud vill, om ett par år.”  Han skrev vidare att “Det blir av trä, ligger täckt, har kring sig vatten och lövskog och blir tillräckligt att logera mig, min hustru, min gosse och Virgilius.”  Men när huset stod färdigt måste han arrendera bort godset.

 

Han var en vek och älskvärd personlighet med en genialisk skaldeådra.  Med sin veka känslighet, sin mysticism och sin stämningsrikedom stod han betydligt närmare den senare romantiken än de rousseanska revolutionärerna.   Hans utpräglade aristokratiska läggning verkade inåt och mot en förfining av personligheten.  När hans stillsamt vemodiga naturkärlek är som varmast, framträder den som hemkänsla, som en tro på de döda föremålens inneboende makt att bevara stämningar, som ett medvetande om individens förpliktelser mot det egna förgångna.  Och det är kanske här som Johan Gabriel gjorde sin största insats.  Genom sin kult av fädernehemmet och barndomsminnena öppnade han ett av de rikaste källsprången i svensk dikt.


KÄLLOR:

 

Frykenstedt, Holger. J.G. Oxenstierna.  Skördarne, en proviens- och motivundersökning.  Stockholm Studies in History of Literature, no. 6 (1961).

 

______________,       Johan Gabriel Oxenstierna och Finland. 

Helsingfors: Tilgmanns tryckeri 1972.  (Särtryck ur Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland).

 

______________,       Poetens Historia.  Carl August Ehrensvärd och

Johan Gabriel Oxenstierna, konstellation i vänskapens och poesins tecken.  Stockholm, 1969.  (Nationalmusei Skriftelser 16.)

 

Lamm, Martin.  J.G. Oxenstierna - En Gustaviansk Natursvärmares Liv och Dikt.  Stockholm:

                                    Hugo Greber, 1910.

 

Oxenstierna, Johan Gabriel, ed. Konung Gustav IIIs skrifter. 1806.

 

______________, Det förlorade paradiset. Översättning, “The             Paradise Lost” av John Milton.

 

______________, Skördarne. Skaldedikt i tre sånger (1772-1773).

Den första, hitills otryckta versionen efter författarens originalmanuskript, jämte Kellgrens anmärkningar. Inledning av Holger Frykenstedt. Efterskrift och noter av Sven G. Hansson. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1957.

 

______________, Stockholm: Johan Pehr Lindh (övers.) 1796. (190 sidor).

 

______________, Dagboksanteckningar....Åren 1769-1771.

Svenska Litteratursällskapet, 1881.

 

______________, Ljuva Ungdomstid. Dagbok 1766-1768.

Fyris-Tryck, Uppsala (Bokgillet), 1965.

 

______________,       Journal för året 1780.  Författarens original-

manuskript, för första gången utgivet, av Holger Frykenstedt.  Lund: Gleerup, 1967.

 

______________, Arbeten. Vol I, II, III, IV, V.

Stockholm, 1805-1826.

 

______________, Caracterer, portraiter och epigrammer samlade

utan ordning af tiden, och som jag igenfunnit dem på lappar.  Utgivna med anmärkningar och kommentarer av Holker Frykenstedt, Stockholm: Bonniers, 1956.

 

______________, Dagens stunder.  Poeme I fyra sånger....Den

första, hitills otryckta versionen efter författarens originalmanuskript med en inledning av Holker Frykenstedt. Stockholm, 1962. {KB}

 

 

______________, Journal. Skenäs 1805 (Journal för mitt och

Göstas vistande på Skenäs 1805). Efter författarens original-manuskript, för första gången utgivet av Holker Frykenstedt [med porträtt].  Stockholm, 1964.

 

Schuck, J.H.E.; Levertin, O.  Mitt Minne (J.G. Oxenstierna.). Svenska memoarer och bref,

                        vol.1 1900.